natalieeee

Dagarna kommer och dagarna går, livet utan dig är svårt att förstå.

Jag vet att jag aldrig mer kommer få träffa dig i det verkliga livet, men jag älskar dig och det ska du ta för givet. Jag hoppas att du inte glömmer mig, även om jag inte är nog stark att prata om dig. Det va så svårt den dag du försvann, jag va 10 år och tårarna bara rann. Jag minns den dagen som igår, igår som jag satt vid dig på sjukhuset och du va så glad att jag var vid dig. Vi fick ett rum att sova i på sjukhuset, läkaren sa att du va såpass stabil nu att du kommer klara dig fint under natten. Hon sa också att om det blev några bekymmer så skulle dom knacka på dörren på dörren. Jag minns så förbannat väl att jag låg sömnlös och kollade på lampan på mobilen som blinkade pågrund av dåligt batteri. Plötsligt hör jag hur det försiktigt knackar på dörren. Sköterskan sa "Han har nog inte långt kvar nu..." Jag for upp som en raket och sprang till ditt rum där då låg. Jag var först på plats. Jag såg hur respiratorn sjönk från 15 till 0. Jag tog din hand när det stog på 5 och sa "pappa, jag älskar dig" det steg upp till 9. Sedan sjönk det neråt igen... Jag ville inte!!! Jag ville inte förlora min pappa. Jag stoppade ansiktet i händerna och tårarna bara sprutade, jag hör hur det bara piper runt om mig... Det va slutet för dig då, och jag är så sinnessjukt glad över att jag var vid dig sista tiden, och speciellt sista sekunderna. Du ska veta hur stolt jag är över att du kämpade, men tyvärr räckte det inte längre. Du blev bara 38 år...